Vad är det som får oss människor att växa? Motgångar? Medgångar? Uppgångar? Ingångar? Utgångar? Fall? Ras? Allt det där är för mig livet. Livet får oss att växa. Och livet är inte alltid rättvist. Men oavsett vad det bjuder oss så kan vi svara an på det på olika sätt; genom att förneka, gömma oss bakom ursäkter, springa åt ett annat håll eller genom att möta det. Det är min övertygelse att växande kommer inifrån och att det sker snabbare när vi möter det som livet bjuder oss. Det är min passion att arbeta med dem som vill växa och som vågar möta.
Igår hade jag en gråtdag. Jag önskar att jag hade dem oftare. Naturen har liksom så fiffigt fixat detta sätt att nyktra till från angränsande vansinne. Jag gråter för sällan. Tack gråten!
Kanske skulle jag önska att det var så där stilla, vackra helande tårar som rullande över mina kinder. Att de kom från klara ögon som långsamt svämmade över och lämnade fina saltlinjer i ansiktet. Men nej – jag grät riktig, jävla fulgråt. Fulgråt med dreggel och snor. Förvridet ansikte och med darrande haka. Inga filmstjärnetårar frammanade av en lökpust där inte.
Jag har ganska så just blivit mamma. Ganska så just fått ett nytt liv med andra dimensioner. Livets storhet och litenhet på samma gång. Bajs, bröstmjölk och blöjor. Ett orört, makalöst litet liv – allt i ett. Större än min lilla hjärna någonsin kan förstå. Små ögon som rymmer hela universum, tår så rara, så små.
Här och nu händer det så mycket, handfast och konkret. Mata, byta, vagga. Och i en parallellvärld slungas jag på en nanosekund in i framtiden med oron och det dåliga samvetet som vapendragare. Hur ska det gå? Tänk om något händer honom? Går fel, ÄR fel?!! Hur ska jag orka?
Det känns som om någon släppt ner mig i denna värld, helt utan sammanhang eller historia. Ingen livlina att hålla sig i. En töckenvärld efter en natt med styckad sömn. En stolt värld över att den lille mannen valde mig till sin mamma. En fridfull värld när han hängandes på magen guppar och skrattar. Och en med galenskapen skälvandes i rösten när något känns hotande. Alla dessa världar samexisterar i mig, utanför mig. Som om jag saknar linjer och är i världen och har den i mig på samma gång. Det är större än bröstet klarar av att härbärgera, det spänger och dånar därinne.
Och i allt detta har min hjärna har svikit mig. Den kan inte förklara eller ge mig stöd. Den har lagt av. Nervbanorna har lagts om. In i virrvarr och jag fattar ingenting. Så tack gråten, jag behövde dig och behöver dig lite oftare. Jag vill ha fler gråtdagar.
En liten tid, vi leva här med mycket möbler och stort besvär. Hej Tomtegubbar – slå i glasen och låt oss lustiga vara.
Felsägningar- finns de? Ibland kalls de lite mer korrekt för ”Freudian slips”. Hämtade från det undermedvetna tar de sig igenom det grumliga språkets ytvatten och träffar där de ska. Skarpt och pricksäkert! En liten tid, vi leva här med mycket möbler och stort besvär… ”slipen” är hämtad från Michelle, fem år. Ett barn som utan PR-arvode oavkortat gör denna samtidsanalys i en bisats. Bull´s eye!
Det är mycket jag skulle vilja göra som jag inte gör. Som att skriva en bok, provade det en gång….Och så skulle jag vilja skriva filmmanus. Kanske spela i filmen också - hugaligen så läskigt men kul!
Hur som helst så skulle filmen handla om mycket möbler och stort besvär. Med ångesten skyld av alla rätta attribut har vår huvudperson homestaging som hobby och flytt som flykt.
Filmen skulle handla om ett av de många sätt som man kan distrahera sig på. Springa ifrån sin ångest. I stället för att bo drivs huvudkaraktären av att lindra sin egen nervositet till att göra business av sitt liv och andras – mycket möbler och stort besvär. Köpa, staga, flytta. Leka kurragömma från ångesten. Mycket möbler och stort besvär; Heeeeej Tomtegubbar!
I ljusa rum med vartenda kronblad på liljorna i symmetri panorerar vi över samtidens stapplande försök att dölja längtan efter mening. Köket är en espressobar, hallen en foajé och toaletten ett hotellbadrum. Sovrum i räta linjer där ingen legat. Ett vardagsrum där vardagen aldrig fått plats. Ett rymligt rum som andas så trång att det blir blåsljud. Ett rum fritt från dammtussar, kladd på soffan eller repor i parketten. Ett rum som inte vill berätta sin historia men som egentligen vill vara ett skrikrum.
Hoppsan - vad dystert det blev. Givetvis skulle jag lätta upp filmen med lite glammiga sång och dansnummer, inspirerade från Bollywood – raka motsatsen till ”ljust o fräscht”. Högsta volym.Ta in en radda med dansande indier som slänger svårtstädade tagetsblad i luften, studsar i soffan, skruvar ur glödlampor och spelar slagverk så att rutorna skongar och paljetterna flyger.
Jag skulle lägga till undertexter till replikerna, i det där hisnande gapet mellan det som sägs och det som egentligen kommuniceras. Jag skulle hänga fotnoter i kanterna. Undrar just om någon tänder på idén? Filmen ”Mycket möbler och stort besvär” – en berättelse om ett ganska meningslöst liv. Det är bara att höra av sig så gör vi film; Anyone?! Hej Tomt(e)gubbar!
Nä – nu har de blivit för många!! Dysfunktionella, tunnhåriga herrar med för mycket makt och tvivelaktigt agerande. Kungen, snubben med pizzanamnet och så han fransosen med all världens pengar.Ett riktigt bra underlag för en skruvad komedi.
En gång i tiden var jag en hejjare på feministiska frågeställningar och det som kallas maktstrukturer. Det tjusiga med att vara påläst är att analyserna är lite mer raffinerade och förhoppningsvis träffar mer subtila fenomen; mao med kunskapen som stöd ser man det som de flesta inte ännu tänkt sig fram till.
Många år har förflutit sedan dess och jag behöver knappast kunskap eller den ilska som backade upp mitt jämställdhetsengagemang för att se det tragikomiska i dessa herrar som intygar sin oskuld.Bääää!
Kungen – du ljuger! Man behöver inte vara särskilt drillad för att uppmärksamma de korkade svaren, den flackade blicken och energin som dras bakåt i ett klassiskt urskuldande. Ett med budskapet?! Inte riktigt va? Inte blir det mer trovärdigt av den torra munnen och tungan som tittar ut emellanåt innan svaren. Kroppen ljuger aldrig. Halsen, rösten och munnen utgör sanningens verbala port - ingen osanning passerar där utan kroppens protester om än hårfina; knarr på rösten, en harkling eller en slickande tunga.
För mig är människans mänsklighet det som gör henne levande och verklig. Vi har alla dragits in i sammanhang medvetet eller inte som kanske inte varit så ”lämpliga”. Gjort saker som kanske inte var så kloka eller rent av kriminella. Det är välan inte så farligt…
Givetvis finns det – åtminstone med befintlig information en viktig skiljelinje mellan pizzasnubben, Krösus och kungen; sexuella övergrepp av olika slag ska fördömas och oavsett kulturella olikheter är det tvingande momentet något som ska bestraffas. Punkt!
Lögnen stör mig allra mest! Just lögnen förenar de tre, i släptåg av de omedelbara flyktmekanismerna. Mörka, hota, förneka, glömma eller urskulda. Tänk vad skönt om samtliga av dessa herrar kort och gott skulle erkänna och säga; jag har varit ett klantarsel! Inte för att någon PR-konsult kommit med det spänstiga rådet att de ska tala sanning utan för att – de varit klantarsel!
2010-12-09 Blommor på altaret eller Face B o en latte?
Kråkorna börjar kraxa ungefär klockan sex. Innan dess tillhör natten hundarna, syrsorna och grodorna. Kråkorna har ett djupt och fylligt kraxande, inte särskilt hest eller spänt. Undrar just om de är mer avspända. De är som en barritonkör dagen efter ett whiskeyslag som sjunger upp sig – lite rossliga men med djupet i behåll.
Dagen och ljuset vaknar. Så gal tuppen. Ljudet från putsandet och upprätthållandet av renheten. Omvårdnad och smyckning. De korta kvastarna, ihopbundna av blad, som sopar. De krökta ryggarna som står ovanför. Jag frågade en gång varför de inte fixade ett skaft som gjorde kvasten längre. Med oförstående ögon fick jag svaret: Det finns ju inte så långa plamblad!!!
Så tänds eldarna och röklukten sticker i näsan. Luften blir dimmig och genom den skymtas de vita gässen flyga i linje över bukten. De sprider sig, bildar formationer och en bromsar tvärt innan de plumsar i havet.
Den första trafiken mullrar dovt. Långsamt, spinnande – inga testosteronstinna västerlänningar med MC-hybris är vakna ännu. Så de karaktäristiska coco-fåglarna, ungefär som göken. Om göken gal vemod så cocoar fåglarna skarpa, uppiggande stackaton. Mannen på cykel med sin klämtuta som berättar om det färska brödet han har i korgen på pakethållaren. Och så grannen som varje morgon plockar nyutslagna, hallonröda blommor med gul pistill från busken. Med en bambustav och en surrad, tvärgående pinne på toppen når han de yttersta grenarna och med en van snärt, hämtar han blommorna. Han lägger dem på sitt altare och utför sin puja – morgonbön.
Det är som om att öppna Pandoras ask. När den väl är öppen är dagens kaskad oåterkallelig. Men i den där smala glipan mellan döende natt och gryende dag så händer det; vart jag än varit i Indien så finns uttrycken för Saucha och Ishvarapranidhana. Renligheten och överlämnandet till Gud. I de minsta av hålor, i de renaste av bergsbyar, i äcklet i storstaden och nära havet. Bland buddister, hinduer, kristna, muslimer och janaiter. Alla inleder de sin dag med en ritual av tacksamhet och vördnad. Jag inleder min dag med Face Book och en latte.
Trots att jag har över ett decennium av meditation i mitt system så är det sällan jag börjar min dag med stillhet och i varandet. Men i stödet av miljön här är det så mycket lättare att påminnas om att jag hör till. Till något större. Här blir dagligen påmind om att kapitulera in i den befrielse som acceptansen innebär. Det spelar ingen roll vad det är, jag skulle kunna buga mig inför en vattenflaska. Så länge det inte bara är en ihålig ritual, så förändrar den rörelsen något i mig. Och ändå är jag så i motvals. Dansa med mig och jag ska med stoltheten befäst i nacken dansa tvärtom. I väst är det en svaghet att kapitulera. Där vet vi bäst. Eller JAG vet bäst.
Det är en tuff spegling att se hur lite min egen kultur har försett mig med dimension och hur mycket det försett mig med plåtter av detaljer och strunt. Överskott på analys och linjer vars baksida är en förkrympt ande. Och detta är väl ett av tusen skäl till varför jag återvänder till Indien. Det är här jag lär allt om det jag inget vet.
En dunk med heligt vatten. Det är kanske det jag ska ta med mig från Rishikesh? Dunkarna finns att köpa och Moder Ganga är helig. Att ingen har kommit på att sälja det i någon smal, svindyr naturläkemedelsaffär i Stockholm? Till en uttråkad övfre medelklass med för lite livsinnehåll. Näe – kanske inte…
Det är bilder jag bär med mig härifrån. De gamla och utnötta, de som ser ut som sophögar som rest på sig. De ljusa ögonen på en nyogad, den uniformerade blåsorkestern som ser ut som matadorer utskurna ur tjuren Ferdinands saga och alla bara fötter.
Fötter som vandrat längre än jag kan räkna till. Hårdhudade fötter som ända tycks kliva mjukt. Fötter som först människor över kullar, sten och vatten. Fötter som bär avtryck från varje plätt de klivit på. Fötter som utforskat, planterats och som lättat in i nästa steg. Fötter med hela livshistorien i sina sulor.
En pilgrim som jag pratade med hade vandat i 30 år. Tre decennier! Bättre än Ganges på dunk. Hans fötter var solskryklade, ärriga med tydliga senor och mörka ådror. Fötterna hade en leende ansikte med sig och en blick som tycktes inrymma all världens klokhet.
Jag älskar fötter. De är egensinniga figurer som så ofta kläms in i skor och glöms bort. Tvättas rena från sin ursprunglighet, präglas som en fulare kroppsdel och som ska gömmas.
Foten är som ett sinnesorgan. Med sina nära 30 små ben och över 7000 nervförgreningar är den klokare än så mycket annat. När foten är öppen så går den som den vill. Det tar med sig människan ovanför att upptäcka de mest egendomliga ting. Men när foten är stelnad är den slav under huvudets enfald. Går rakt, snabbt och utan känsla. Blir styrd, stel och dum. Så istället för att vara i huvudet på en pilgrim vill jag vara i hans fötter. Nära jorden, fri från tankar och uppfylld av känsel. Bättre opp än en dunk från Ganga.
Fötterna stod tvekande –skulle de gå eller stanna?
Förlorade i tankar innan de rörde på sig
De brukade lyfta på sig med en gång och börja gå
I barndomen fanns inga bestämda skäl till att gå eller stanna
